Igår fick jag reda på att mitt x har hånglat med någon annan. Jag blev förtvivlad för tillfället men nu i efterhand så känner jag inte så mycket. Jag hatar att bara gå dag ut och dag in utan att känna något, att hata mig själv utan att påriktigt veta varför, jag hatar att inte vilja vara här men samtidigt inte veta vart jag vill vara.

Många filosofer har uttalt sig om ångest, om vad det är. Vi säger ofta att vi har ångest över en viss sak som skett men enligt många filosofer så är inte det ångest. Vet man varför man mår dåligt eller är rädd så har man inte ångest. Ångest är just oförmågan att över huvudtaget kunna känna något. Därför tror jag att jag har ångest, dag ut och dag in pure and clean anxiety. Jag känner ingenting. Jag vet inte vad jag ska göra för att få saker och ting bättre, jag är rädd att jag håller på att bli deprimerad. Jag tror att jag var svagt deprimerad då, hade jag inte flyttat utomlands och mitt x kommit och räddat mig så hade jag med störst sannolikhet blivit deprimerad. Jag har haft ätstörningar till år från sedan 14 års åldern. Jag hade svåra problem när jag var 14 år sedan blev det lite bättre men jag har under alla dessa år varit besatt av tankar på mat och det har inte gått en dag utan att jag tänkt på kcal, fett och vad jag ska äta. När jag började första ring alltså i 16års åldern kom ätstörningarna tillbaka igen och jag mådde väldigt dåligt. Sedan blev allt väldigt mycket bättre när jag i 2an flyttade utomlands, jag tror att jag för första gången i mitt liv kände ren lycka - en lycka som varade. Men de ätstörda tankarna kom tillbaka när jag kom hem över loven m.m Sedan när jag flyttade hem så drog det igång på riktigt igen och här sitter jag nu idag och i korta drag berättar min lilla för vem vet jag inte. Kanske bara för mig själv. Jag behöver i alla fall skriva av mig, typ som en dagbok.

Nu kretsar mitt liv kring skolan och min vikt, det är det enda som är viktigt för mig just nu, det enda som spelar roll. Jag fick ett ryck igår när jag pratade med mitt x. Började gråta och sa lite grejer om att jag hatade mig själv vilket var jävligt dumt för nu har tankar väckts i hans skalle. Ibland vill jag verkligen berätta för det känns som att saker och ting hade varit lättare då. Men tänk om han inte förstår, tänk om han säger till mina vänner eller famlij, tänk om... Sedan vet jag inte vad jag skulle säga, "Hej jag har ätstörningar", nej det funkar inte riktigt så, det handlar om hela mitt liv under de senaste fyra åren. Det är så svårt att förklara. Jag vet inte ens själv varför jag mår dåligt så hur skulle någon annan kunna förstå det?

Jag kan inte sluta spy, när jag är ensam hemma så blir jag så frestad till att hetsa. Jag har skrivit flera gånger att jag vill sluta men jag kan inte. Jag får panik och slår mig i magen och gråter. Jag har ett så otroligt abnormalt förhållande till mat. Jag ser absolut ingen glädje i att äta längre, jag tycker inte att något annat förutom godis är gott så det blir ofta några godisbitar men jag äter inte så mycket annat. När jag hetsar för att sedan spy så gör jag inte det för att jag vill äta utan för att jag vill spy. Jag mår dåligt när jag äter mat. 

Jag vill inte ens ändra mig, eller egentligen så vet jag inte. Men jag känner mig endå på något vis trygg i het hät, det är det enda jag kan känna mig säker på, det enda som jag påriktigt kan ha kontroll över. Vad finns kvar för mig om jag ändrar på mig? Det här är mitt liv.

Hur kan en människa påverka en så mycket. Du är den första och enda som jag har låtit komma nära mig. Du är därför den som har störst inverkan i mitt liv. Utan dig finns ingen lycka. Du kom med den och du gick med den. Vad finns nu kvar? Ett vrak som inte vet vem hon är.

Jag mår så dåligt just nu, fick precis reda på att mitt ex har hånglat med någon annan. Jag hatar mig själv så otroligt mycket och jag vet inte vad jag ska göra åt det.  Nu är det inte bara ätstörningarna längre, jag känner mig verkligen deprimerad, ser ut som skit gör jag också för den delen. Sliten och äcklig. Vad ska jag göra med mitt liv? Jag känner mig handlingsförlamad. Mitt hopp försvann när jag fick reda på att han hånglat med någon annan. Kvar är bara ett tomt skal. 

kvällsvikt: 50,1 kg